Louie

Min syster sa till mig en gång för många år sedan
att hon tror att när vi dör så hamnar vi där vi tror
att vi ska hamna. Om man tror på himlen så
hamnar man där till exempel.
Då hon berättade det tyckte jag att det lät väldigt
logiskt. Jag tror på den teorin, och det har jag gjort
enda sedan hon berättade för mig om den.
Men då kommer jag alltid till den deprimernade delen.
Jag har alltid försökt intala mig att jag tror på himlen.
Eller att vi hamnar i ett paralellt universum och lever
våra liv igen. Eller att vi hamnar i något slags paradis
där våra nära och kära också finns. Men jag har aldrig
lyckats intala mig själv det. Jag tror inte på någonting.
Men jag tror faktiskt på en sak, men det har jag däremot
försökt att inte tro på. Att vi bara försvinner. Jag menar,
om man tänker logiskt, hur skulle vi kunna finnas efter
det att vi dör? Vårat ursprung är bakterier, typ amöbor!
Att vi fick en så stor hjärna som vi fick, det var bara ett
av utvecklingens under. Men att vi under den utvecklingen
också skulle få en själ? Va? Nej. Om man tänker logiskt
känns inte det riktigt riktigt. Men om jag är på bra humör
och känner mig glad, lycklig och hoppfull kan jag ibland
känna att det verkar troligt att vi på något sätt, att vårat
medvetande (själ?) blir en del av naturen på jorden. Att
den personlighet vi haft i det här livet återspeglas i naturen
senare. Balans och 'godhet' mellan våra förfäder speglas
i det vackra på jorden. Fjällen, sjöarna och skogarna.
Solnedgångar, stjärnhimlen, växter och djur. Naturen..
Kärlek och vänskap kanske till och med.
Då kanske 'ondska' och obalans i livet speglas i dagens
miljöförstöring? Kanske blir fler och fler människor
påverkade av 'ondska' idag, att naturen blir mer och mer
lidande.
Jag orkar inte skriva mer. Jag skrev mer än vad jag hade
tänkt. Haha illa. Men men, nått att tänka på! (Richard
Scarrys äventyrsvärld, get it? :D Haha jag är rolig.)

Jag har feber och det är inte kul :/
Jag tycker att världens bästa Terrorese
kunde vara här och titta på film med mig :(